Om boken: år / "... M. Voloshins dikter är inte så mycket ett erkännande av själen som skapandet av konst; Det här är litteratur, men bra litteratur. M. Voloshin har inte Verlaines eller Balmonts spontanitet alls; Han komponerar då inte sina strofer för att uttrycka den eller den känslan han har upplevt, utan hans upplevelser ger honom materialet att göra den eller den konstnärens erfarenhet till poesi. Han komponerar inte dikter, som andra poeter, bara för att säga att han i ett sådant och ett ögonblick var ledsen eller glad, att han då såg en solnedgång eller soluppgång, ett hav eller en snöslätt framför sig. M. Voloshin glömmer aldrig läsaren och skriver bara när han har något nytt att säga eller visa för läsaren, något som ännu inte har sagts eller prövats i rysk poesi. ..." (V. Bryusov)